Andra fosterlandet och Ensamhetens gåvor

O ni trogna pionjärer för intellektets plats inom den stora massans gråskimrande hav, jag hälsar er än en gång välkomna till vår egen lilla hörna av anekdoter!

Sedan tidigare uppdatering har mina sommarplaners andra fas fortskridigt på ett alldeles ypperligt, smärtfritt och väloljat vis. Helt utan varken bruna utsikter eller blåa skåp (Tack vare tidigare nämnda metod?). Jag har alltså sedermera förflyttat mig från Landet mellan länder, Åland, till vad man kanske skulle kunna kalla för det Egentliga Finland. Vilket jag nu även dristar mig till att göra, trots att det skulle kunna blandas ihop med det område där Fältmarskalk Mannerheim en gång föddes år 1867. Jag vågar göra detta eftersom liknande detaljkunskaper kring nuvarande Västra Finlands tidigare geografiska benämning knappast ens är utbredda hos de finskbördiga läsarna, eller?

Porträtt av Presidenten och Fältmarskalken (t.v.)
Mannerheimstatyn i Helsingfors (t.h.)

Nå, det får vara med det hur det vill, vi går vidare.
Vistelserna i det ”Egentliga” Finland har sedan min tidiga barndom alltid spenderats i vad man skulle kunna kalla för två olika världar, både på ett fysiskt, men också rent själsligt plan. (Om det nu är så att vi har en själ? Detta filosofiska Challangerdjup går dock utanför ramarna för denna text och frågan lämnas således till läsaren själv att svara på).

• Den första av dessa är belägen på Östra Allén, Brunnsparken, Helsingfors. (Står som ”Kaivopuisto” på kartan) Detta är nämligen det geografiska läget för min kära Mommos lägenhet. Tyvärr är hon inte längre i stånd att vistas här själv, utan håller till på ett sjukhus i staden och jag slog därför läger i lägenheten på egen hand den här gången. Spenderade ett här ett par fartfyllda dagar med Mommo-besök och kusinträff. Det senare inkluderar även en utgång under vilken jag på ett väldigt osnyggt sätt skrev en nedvärderade kommentar om min livskamrat Mr. Punk the Munk with his Trunks full of ”Junk”. Detta är givetvis helt oacceptabelt och jag vill härmed officiellt be så mycket om ursäkt, från djupet av mitt hjärta. Inför mig själv har jag försökt skylla på att klockan var runt 07.38 och att jag hade 4 timmar kvar av kvällens eskapader, som det även skall erkännas innehöll en öl eller två, men denna argumentation är givetvis dömd att misslyckas. Under alla omständigheter är förnekandet av Herr Perssons briljans att ljuga för både mig själv samt min omgivning!

Vilket även för den klentrogne genom dessa bilder nu är bevisat. Observera Jenka-uppvisningen nere till vänster.

• Efter de omvälvande första dagarna begav jag mig sedan vidare till vår stuga, belägen på Björkholmen, i Sibbo skärgård. Här följde sedan sju dagar av perfekt komponerad ensam njutning och filosofering av livet. De få sysselsättningar som kan lyftas fram som åstadkomna är följande: Sopning av utedasset, klippning av en häck, uppmetning av 4 abborrar samt maratonbesök i Saunan.

Sauna-afton med min filosoferar/sauna-stol (t.v.)
Kusin Joakim med flickvän Frida på besök (t.h.)


Det behövs inte mycket för att man ska kunna njuta; brasa, mat och gott vin räcker gott (ovan)
Den här kallar jag: "General i aftonsol" (nedan)

En av de intressanta observationer som kunde göras under veckan var mitt utvecklande av vad jag skulle vilja kalla för en pensionärsmentalitet. Med detta menar jag att jag, trots det faktum att jag var helt ledig och utan några som helst krav på mig, vid några tillfällen utvecklade en slags stress inför allt som behövdes göras. Det var buskar och gräs som skulle klippas, båtar som skulle tömmas, gångar som skulle krattas osv. Var mest spännande att upptäcka den här känslan och jag lyckades hitta ett effektivt botemedel i form av en kall Karhu och en bastu. Som det finska ordspråket lyder: "Om inte brännvin, tjära och bastu hjälper, är döden nära." Så med detta har jag nu gett alla pensionärer (och ni övriga också för den delen) ett sätt att uppskatta den tid som ni har kvar på denna jord.

Den viktigaste och mest övergripande observationen var dock hur pass fantastisk ensamheten kan vara! Bland mycket annat som ett utrymme för bearbetning av/förberedelse inför nya utbyten med de alldeles suveräna människorna jag vanligtvis har i min omgivning.

På resan hem stannade jag en natt hos en Uppsala-vän av finsk börd, Oona i Naantali/Nådendal. Detta besök blev en milstolpe i mitt liv, då hon bjöd mig till Muumimaailma/Muminvärlden! Vilken känsla att få ströva omkring bland miljöer såsom muminhuset, Haffsårkestern och familjens badhus och där träffa Mumintroll, Mymlor och Hemuler! Aningen besviken på att vissa detaljer inte följde Tove Janssons ursprungliga böcker, samt att jag inte fick träffa snusmumriken, men man kan inte vinna allt här i livet. För en sak jag vann var mitt och Oonas vad om vilket kön Mårran har. Det är nämligen så Oona, att Mårran är en HON! Jag ska bevisa detta faktum med hjälp av mina böcker vid tillfälle... du är skyldig mig en öl.

Mårran - klassisk kvinna.

Muminpappans dramatiska räddning av mamman under hans stormiga ungdom, såsom det berättas i Muminpappans memoarer (övre)
Oona i profil framför Muminhuset (undre)

Pappan och Hemulen mottar folkets uppskattning.

I och med min hemkomst till Moder Svea igår avslutades fas 2 av sommarens upplägg. Näst på schemat står fas 3 som besår i ett efterlängtat besök hos Hanna i Pennybridge. Efter vilket fas 4 påbörjas och jag än en gång beger mig upp mot de Norrländska skogarna.

Tack för er tid och på ett snart återseende kamrater!
"Rauha ulos!"

/er Bn

Ps. Herra Mildh: toivon että me joskus voisimme yhdessa kokea tätä suurenmoista maata.