Ännu en trevlig dag har snart förflutit i mitt liv och paniken sprider sig så sakterliga genom min kropp eftersom att jag inte börjat på den Essä som skall produceras till på fredag. Är detta inte ett ypperligt tillfälle att berika bloggosfären så säg!
För er som följer hajna Stoltz eskapader kanske ni snappat upp att han besökte en konsert med "The Last Shadow Puppets" förra veckans onsdag. Även om han inte verkar vilja stoltsera med det(?), så var det faktiskt så att även jag var på plats. Konserten i sig var väl en trevlig upplevelse, bra musik å de, men jag håller med Erik om att det inte var så mkt mer än så. För egen del så nådde dock hela vistelsen sin höjdpunkt redan innan själva akten började, scenariot som utspelade sig var som följer:
Jag och Erk hänger i korridoren utanför salongen och
avnjuter en kall maltbaserad dryck. Då en grupp på cirkus sex personer plötsligt kommer gåendes förbi oss. Mitt i denna ser jag den man vars röst (näst efter mina inre onda andar förstås) antagligen ekat med högst frekvens i mina stigbyglar, hammare och trattar än någonting annat. Någonsin. Denne man, som av mig är så brutalt idoliserad, är ingen mindre än Weeping Willows skönsjungande frontfigur - Magnus Carlson!Innan mitt medvetande inser ordet av brister således mitt undermedvetna ut i ett lite för högljutt: "Men vad i hel-vete?!" (Jag vet, hela jag genomsyras av klass och intelligens)
Både till min lättnad och besvikelse reagerar inte Magnus själv på detta något opassande utrop, även om hans vänner dock ger mig ganska lättanalyserade blickar. Så de passerar i alla fall förbi oss in till baren och jag står där och vet inte var jag ska ta vägen. Efter ett tag beger vi oss också in till denna bar i förhoppning om vila för våra apostlahästar. På vägen ut ser jag sedan än en gång denna man vars känslofulla, realistiska, bittra, sårbara och fullständigt underbara texter så ofta känts som den perfekt beskrivning av mitt inre landskap. Likt en 12-årig flicka på en Darin-konsert tassar jag fram för att fnittrande få trycka hans hand. Försöker visa hur cool jag är i min lilarutiga flanellskjorta, göra intryck å de, men misslyckas givetvis fatalt. Fanns så mycket att säga, men så väldigt lite blev sagt. Fick i efterhand höra av Erk att han verkade uppriktigt glad av mitt tilltag och att han till och med drog en vits eller två... inget som jag dock riktigt uppfattade då jag knappast kunnat vara nervösare ens om jag skulle hålla ett föredrag inför världssamfundets samlade ledare och Gud allsmäktig, samtidigt.
Nu har jag spenderat många sömnlösa stunder med att vrida och vända på vad jag borde ha sagt, men har kommit fram till att det är svårt att på så kort tid göra lika mycket intryck på någon som denne gjort på mig. Nåja, jag är i alla fall barnsligt nöjd över mötet och hade nog kunnat avrunda redan då.
Nog om detta. Efter att ha farit hem en snabbis för att färdigställa ett akademiskt mästerwerkh, återkom jag faktiskt till den kungliga hufvudhtstaden redan dagen efter. Detta för att gå på något så kultiverat och aningen vänstervridet (eftersom de, som vi alla vet, saknar känslomässigt djup på högerflanken) som ett Spokenword-event. På plats på Underbara bar på söder insöp jag poesi och lät mitt intellekt kittlas av de fräcka formuleringar som kastades mot mig. Rekommenderar starkt ett besök.
Kung Henry - I Like Darkness, mästerligt och inspirerande.
Vidare så mötte jag upp med kamrat Bryggman för att, efter en natt på hans gravstens-härbärge, på fredagen sammanstråla med min käre far . Tillsammans skulle vi nämligen gå en helgkurs inom Nonviolent Communication, eller Giraffspråket som det även benämns. Min nya grej är nämligen att insupa saker.. eller det nya i konceptet är väl i ärlighetens namn att detta numera inte bara inkluderar alkoholhaltiga drycker. Nej minsann, istället för ohälsosamma dryckesutsvävningar spenderades helgen istället åt att se mina och andras agerande utifrån ett behovsbaserat perspektiv. Vilket därigenom möjliggör för bättre förstålse av både oss själva och andra. Låter fint i teorin, men kräver ganska mycket träning innan det kan anammas i praktiken, speciellt vid möten med "folk".
Kanske också borde nämna att jag numera har ett eget tak över huvudet, eller eget och eget, jag delar det ju faktiskt med ca 140 andra, men dock. Är fortfarande beläget i tidigare nämda getto(Flogsta), men jobbar aktivt för att hitta husering något närmare staden så jag slipper de deprimerande höghusen och den här förkastliga vardagsmotionen.
Allas vår Hunk ger tummer upp åt Casa del Ben
Nu har prokrastinationen pågått länge nog.
Dags att kreera ännu ett akademiskt mästerwerkh!
Kärlek och förståelse,
er Ben
p.s. Idag landade en skiva med det Norrlandsbaserade raggaebandet Glesbygd'n i min brevlåda. För stimulans av rytmen i ert blod och lite härliga kollektiv-värderingar bör ni alla följa mitt exempel och insupa dessa underbara toner.
Glesbygd'n
