Vapaus och Sjukma

Finlands Stadsvapen,
liknar mitt "Nike-halsband"

Ärade vänner, det är på en stor dag jag skriver till eder.

Ty det var på denna dagen, 91år tillbaka i tiden, som fosterlandet i öst slutligen slog sig fritt från decennier av underkuvning. Den 6:e December 1917 blev Finland en självständig nation.
Idag har således mitt finska släktskap funnits med mig extra mycket och tillsammans med Hunken, Ulla och Calle samt delar av deras familj har jag ätit gott och utbytt kunskaper kring historik och prosa från Finland. Jag och Mr. Hunk the Sunk begav oss på eftermiddagen till Vänge för att där kreera en utsökt måltid tillsammans med paret Hagmans. Bjudningen inkluderade givetvis kulturklenoder såsom Lapin Kulta och Marskin Ryyppy(Mannerheim snaps). Vid 18.00 tändes ljusen i fönstret till minne av de som kämpade i krigen och det är med stolthet jag står där och tänker på Moffa, en hjälte både inom armén men kanske framförallt för mig personligen. Tyvärr kunde dock inga fyrverkerier införskaffas eftersom det "inte är säsong", men lite tomtebloss fick hoppa in som substitut och rädda situationen.

Andreas lyhörd inför president Tarja Halonen (t.v)
Kvällens värdar, Calle och Ulla Hagman (t.h)

Hunken insuper högläsning av det finska nationaleposet Kalevala (t.v)
Bjudning, med en målmedveten hunger-hunk (t.h)

I övrigt så har vi hittat på ganska mycket den senaste tiden skulle jag väl kunna drista mig till att säga. Behövs kanske inte så mycket för att komma upp från vår grundnivå, men dock. Bara för att nämna några trevliga exempel så var vi tillsammans med AnteP's kamrat Anton på Äventyrsbad härom veckan, rutschbanor åktes(slutgiltiga tidssegern tillföll undertecknad), hopptorn hoppades och pooler kissades i så det stod härliga till. Fantastiskt! Dock, givetvis, aldrig så fantastiskt som hemma i Pite förstås. Vidare har jag gått till stan med min nya dammsugare - ett pro-hygieniskt vidunder som med Preussisk precision gör undherwherk i min boning. Vilket kom väl till pass inför att jag fick besök av den äldre av mina yngre systrar, Sara. Under hennes nästan fyra dagar långa vistelse hanns det med att svänga på dom lurviga, besöka Uppsala-julemarknad, samt ett förstaklassigt adventsfika i Andreas korridor med allt från egenbakade lussebullar till julm-ust och glögg. Tycker det är underbart att alla anrika högtider idag (nästan) uteslutande handlar om mat, älsk mat.

Punk och syster (t.v)
"Dj AnteP - din julstämning i tropikerna" (t.h)
Filip och bakwherkh (t.v)
1:a Adventsfikma (t.h)

Den senaste månaden har dock även överskuggats aningen av en seglivad och trist sjukma från min sida. Mitt immunförsvar verkar ha gett vika för Heimstadens ypperliga levnadsstandard och utöver den konstanta hostan har jag lyckats pricka in en heldag i sängen på grund av frossningsframkallande temperaturökningar i min lekamen. Men snart så bär det av hemöver för jullov och då kommer min dietist till moder att råda bot för detta falerade försvarssystem med diverse näringsriktig kost och dylikt. Denna hemfärd kommer för övrigt att äga rum den 17e December och initierar då en hela tre veckor lång vistelse i Norrlands vackra skogar.



Må regndropparna vika inför er kroppshydda!
/Bn


p.s. Någon som kan säga att dom brinner för nått? Slå gärna en signal och dela med er av eldens hemlighet om så är fallet.

Finbesökning och Finbesök

Adjektivet "fint" har jag beslutat ska få genomsyra det anstående inlägget.

Vill börja med att ta er på en tidsresa, en vecka tillbaka längs historikens guldbeklädda axel för att vara lite mer precis. Då föll det sig nämligen som så att jag och Mr. Punk the Munk tog vårt pick och drog mot sydligare breddgrader för att praktisera finbesökning hos våra vänner Jåe och Anders (funderade på om herr Elvemo borde inkluderas här, men eftersom jag inte kände honom innan och således inte hade honom i åtanke när jag for ner skulle det inte vara korrekt, även om han numera har vunnit en alldeles egen plats i mitt inre). I alla fulla fall, som någon usel människa har kommit på att man kan snitsa till det genom att säga, så uppslöt jag och kamrat Persson med Spikey och Anton i Sthlm för att sedan kramandes åka buss ner till Linköping. Väl framkommen dit handlade de närmaste tre dagarna i ärlighetens namn främst om flottig mat, nakna män och alkohol, i den ordningen. Extra eloge till värdarna Anders och Kristian som skötte sin roll till stor tillfredsställelse, samt till Anton som bevisade att munkjacka och kalsonger är en fenomenal kombination som inte alls behöver kompletteras med diverse byxor och annat piss som jag tidigare trott.


Modepionjär-Niklasson t.v.
Obestämt kreatur fram i bild


Halvnakna män gör saker tillsammans


Nästa fina sak i ordning som inträffat är den goda gärning som en fin man vid namn Carl-Gunnar Hagman gjorde för mig på tisdagen den här veckan. Det är nämligen så, för er som inte visste det, att det har varit relativt sparsamt med möblemang i mitt även annars väldigt otrevliga korridorsrum. Men med stor hjälp från herr Hagmans tålamod och muskelkraft samt hans släpbestyckade motormaskin hade jag alltså i tisdags möjlighet att införskaffa ett stycke skrivbord, ett nytt täcke, en dammsugare och andra diverseprylar som har i egenskap att förgylla ens tillvaro. Numera är det alltså både lite renare, lite lättare att plugga och lite mindre kyligt att sova i Casa del Ben, tack!


Given gäst vid finbjudningsinvigning av skrivbord

Som vi alla ju redan vet är världen och livet fullt av fina saker och företeelser, men eftersom jag vill att ni ska få chansen att upptäcka härligheterna själva väljer jag att här begränsa mig till en sista och avslutande skildring. Det är så att jag fick finbesök igår, lördag av min livsvagga och moder. Och tillsammans gick vi ut och gjorde stan osäker likt fornstora dagar. Vi underhöll oss med att konsumera oss till glädje genom inhandling av finkläder, dricka gott kaffe på frälsningsarmens lördagsfika och utbyta livserfarenheter och funderingar. Heldagen avslutades sedan med ett alltid lika trevligt besök hos makarna Hagman för ännu några trevliga samtal och inmundigande av ännu en skvätt kaffe.


Mor omfamnas av Hunk på ett sätt som inte skådats
sedan de dansade finsk tango tillsammans


Det var några fina händelser som schpelat i mitt liv den senaste tidn.
Vad har hänt i ditt?

Snabb lägesrapport från bostadssituationen:

• Internet insisterar på att hoppa ur varannan minut.
  
• Jag har 14grader på mitt rum, trots plattan i mattan på elementen, kan det ens vara lagligt?
• Definitivt olagligt är att stjäla min stock med snus från kylen, plus omoraliskt, plus oetiskt, plus omänskligt - i hata folk.
• Min cykel har tappat sin transporteringsförmåga, trots att den är medveten om distansen härifrån till skolan.

Må edert liv fortskrida i godo, nu är klockan 22.00 och här ska "flogsta-vrålas".
Yours truly,
Bn


p.s. Var på Bandy för första gången i mitt liv i onsdags, kan inte bestämma mig om det är ett misslyckat försök att härma fotboll eller hockey, kanske båda?


Bandyäventyr, Hanna och Andreas med min klasskamrat
Erik i förgrunden(t.h.)

Skuggdockor och Empatiäventyr

G'dag kära kamrater!
Ännu en trevlig dag har snart förflutit i mitt liv och paniken sprider sig så sakterliga genom min kropp eftersom att jag inte börjat på den Essä som skall produceras till på fredag. Är detta inte ett ypperligt tillfälle att berika bloggosfären så säg!

För er som följer hajna Stoltz eskapader kanske ni snappat upp att han besökte en konsert med "The Last Shadow Puppets" förra veckans onsdag. Även om han inte verkar vilja stoltsera med det(?), så var det faktiskt så att även jag var på plats. Konserten i sig var väl en trevlig upplevelse, bra musik å de, men jag håller med Erik om att det inte var så mkt mer än så. För egen del så nådde dock hela vistelsen sin höjdpunkt redan innan själva akten började, scenariot som utspelade sig var som följer:

Jag och Erk hänger i korridoren utanför salongen och avnjuter en kall maltbaserad dryck. Då en grupp på cirkus sex personer plötsligt kommer gåendes förbi oss. Mitt i denna ser jag den man vars röst (näst efter mina inre onda andar förstås) antagligen ekat med högst frekvens i mina stigbyglar, hammare och trattar än någonting annat. Någonsin. Denne man, som av mig är så brutalt idoliserad, är ingen mindre än Weeping Willows skönsjungande frontfigur - Magnus Carlson!
Innan mitt medvetande inser ordet av brister således mitt undermedvetna ut i ett lite för högljutt: "Men vad i hel-vete?!" (Jag vet, hela jag genomsyras av klass och intelligens)


Både till min lättnad och besvikelse reagerar inte Magnus själv på detta något opassande utrop, även om hans vänner dock ger mig ganska lättanalyserade blickar. Så de passerar i alla fall förbi oss in till baren och jag står där och vet inte var jag ska ta vägen. Efter ett tag beger vi oss också in till denna bar i förhoppning om vila för våra apostlahästar. På vägen ut ser jag sedan än en gång denna man vars känslofulla, realistiska, bittra, sårbara och fullständigt underbara texter så ofta känts som den perfekt beskrivning av mitt inre landskap. Likt en 12-årig flicka på en Darin-konsert tassar jag fram för att fnittrande få trycka hans hand. Försöker visa hur cool jag är i min lilarutiga flanellskjorta, göra intryck å de, men misslyckas givetvis fatalt. Fanns så mycket att säga, men så väldigt lite blev sagt. Fick i efterhand höra av Erk att han verkade uppriktigt glad av mitt tilltag och att han till och med drog en vits eller två... inget som jag dock riktigt uppfattade då jag knappast kunnat vara nervösare ens om jag skulle hålla ett föredrag inför världssamfundets samlade ledare och Gud allsmäktig, samtidigt.

Nu har jag spenderat många sömnlösa stunder med att vrida och vända på vad jag borde ha sagt, men har kommit fram till att det är svårt att på så kort tid göra lika mycket intryck på någon som denne gjort på mig. Nåja, jag är i alla fall barnsligt nöjd över mötet och hade nog kunnat avrunda redan då.

Nog om detta. Efter att ha farit hem en snabbis för att färdigställa ett akademiskt mästerwerkh, återkom jag faktiskt till den kungliga hufvudhtstaden redan dagen efter. Detta för att gå på något så kultiverat och aningen vänstervridet (eftersom de, som vi alla vet, saknar känslomässigt djup på högerflanken) som ett Spokenword-event. På plats på Underbara bar på söder insöp jag poesi och lät mitt intellekt kittlas av de fräcka formuleringar som kastades mot mig. Rekommenderar starkt ett besök.

Kung Henry - I Like Darkness, mästerligt och inspirerande.


Vidare så mötte jag upp med kamrat Bryggman för att, efter en natt på hans gravstens-härbärge, på fredagen sammanstråla med min käre far . Tillsammans skulle vi nämligen gå en helgkurs inom Nonviolent Communication, eller Giraffspråket som det även benämns. Min nya grej är nämligen att insupa saker.. eller det nya i konceptet är väl i ärlighetens namn att detta numera inte bara inkluderar alkoholhaltiga drycker. Nej minsann, istället för ohälsosamma dryckesutsvävningar spenderades helgen istället åt att se mina och andras agerande utifrån ett behovsbaserat perspektiv. Vilket därigenom möjliggör för bättre förstålse av både oss själva och andra. Låter fint i teorin, men kräver ganska mycket träning innan det kan anammas i praktiken, speciellt vid möten med "folk".

Kanske också borde nämna att jag numera har ett eget tak över huvudet, eller eget och eget, jag delar det ju faktiskt med ca 140 andra, men dock. Är fortfarande beläget i tidigare nämda getto(Flogsta), men jobbar aktivt för att hitta husering något närmare staden så jag slipper de deprimerande höghusen och den här förkastliga vardagsmotionen.

Allas vår Hunk ger tummer upp åt Casa del Ben


Nu har prokrastinationen pågått länge nog.
Dags att kreera ännu ett akademiskt mästerwerkh!


Kärlek och förståelse,
er Ben


p.s. Idag landade en skiva med det Norrlandsbaserade raggaebandet Glesbygd'n i min brevlåda. För stimulans av rytmen i ert blod och lite härliga kollektiv-värderingar bör ni alla följa mitt exempel och insupa dessa underbara toner.

Glesbygd'n

Intelligensförlust och Getto

Ojoj, vad tiden sipprar mellan mina hårt knutna nävar. Inte bara den verkar det som heller tyvärr. Flytten till tropikerna är sedan en tid genomförd och som samlad trupp kom jag och allas vår självutnämnda Super-hunk fram till denna förlovade stad vid namn Uppsala. En stad som enligt utsago skulle vara fylld till bredden av ”storartade framtidsutsikter” och ”den bästa tiden i våra liv”… Jag är fullt medveten om att jag inte ens är nära att sitta på nog erfarenhet för att varken kunna instämma eller dementera dessa påståenden, så allt jag kan delge mig av just nu är hur situationen ser ut i skrivande stund.

Är svårt att veta var man ska börja så jag hämtar inspiration från min omgivning. Jag sitter just nu och skriver på en lånad ca 4cm tjock madrass, tillfälligt inhyrd i ett korridorsrum som i övrigt innehåller min gula väska, några hyllor samt en TV-bänk på vilken själva telefunk-apparaten lyser hånfullt med sin frånvaro. Korridoren i sig är belägen en bit utanför staden i en del som heter Flogsta. Detta underbara område lyser praktfullt med frånvaro av all den charm och mysfaktor som staden i övrigt verkar besitta. Området består av tiotalet höghus med till och från tvivelaktig hygienisk standard och struktur. Jag börjar så småningom förstå vad mor min menade med att en ”god studiemiljö är av yttersta vikt” och även varför de stora författarna flyr till guldklimpsställen i Toscana, Abisko eller varför inte Boracai när de ska kreera. Missförstå mig rätt, det är många som inte ens har ett eget rum, eller än mindre en egen madrass som klarar av att de spenderar 18 av dygnets timmar på den alltmedans de sover, äter, pluggar och tycker synd om sig själv…

Madrassen - Guds(?) gåva till Mr. Multi-tasker

Appropå plugga så kanske jag borde nämna det som jag tidigare basunerade ut skulle bli början på mitt segertåg till världens styrelsetopp. Det går sådär. Ni vet hur det vid grupparbeten oftast är en som inte säger nått/fattar nått… det är jag numera. Måste säga att jag är väldigt intresserad av de ämnen som tas upp, men däremot så ska det erkännas att jag har vissa svårigheter att intellektuellt och strukturmässigt följa med i resonemang och förväntningar. Känner mig helt enkelt en aning bortkommen, felplacerad och stundtals dum. Enligt dem som försökt lägga is på mitt skadade självförtroende skall detta dock tydligen bli bättre med tiden, ”äh! Man kommer in i’t!” kastar de käckt ur sig. Gärna med en glad jävla gubbe efteråt. Har svårt att se det ur den synvinkeln att den tid som jag nu har alldeles för knappt av och som med alla medel strävar efter att knäcka mig, helt plötsligt ska kasta om och börja vara till min fördel. Men vi får väl se, antagligen och för hoppningsvis vet de bättre än mig.

Skylt på min dörr, förutseende nog kvarlämnat av tidigare habitant.
Kan relatera till dem alla för tillfället. Heja, självömkan!

Stegen att vända den senaste trenden är dock redan tagna, ty det äro uppförsbackar som dessa som ger möjlighet till personlig utveckling! Denna utveckling tänkte jag nå genom att jag börjat använda studietekniksteorier, styra upp några tennismatcher, trycka undan den finska sprit-genen, skeda med Andreas vid tillfälle samt att jag har införskaffat C-vitaminbrus och fiberberikade havregryn. Friskis&Svettis och IOGT-NTO here i come! :D

Nåja, nog daltat. Här ska insupas kunskap om den globala förändringen i den ekonomiska geografin.

Yours truly,
Bn


p.s. Carpe diem!

Hunkar och Hår

Eftersom det varit väldigt dåligt på bildfronten den senaste tiden kommer här en bildspecial.

Först från semestreringen i Lund/Kph/Helsingfors


















Beskrivning: Fundering kring livets och våran jävlighet över lite ost&vin, mbethe!, Norrebro-bro, jag och Danebrogen, Vit rysk och funkmusik, Petter och funkmusik, Finska viken med Sveaborg t.v.

Tyskt-halleluja-bröllop



Familjen Göransson/Lundberg/Chydenius, Ballonger med böner till gud, Moster viger sin dotter och systrarne sjunger, Brudparet

Rndm

Bendreas i park, Sommar-Jåe på balkong, Brygghäng x2 på Tommys stuga

The Rewb (stugan på Storräbben)




Resning av den Finska fanan, Gäng på prommis, Solnedis mellan stugom, Trapphäng



Mer än så hinner jag tyvärr inte för tillfället, ska jobba natt och behöver sova ordentligt i ett försök att återfå den koll jag verkar ha tappat på senaste.

Ödmjukast,
er Bn


p.s. Uppsala-studier verkar bli av till hösten.

Snigel och Hare

Ungefär likt ovanstående rubrik skulle jag vilja beskriva mitt liv just nu, eller i alla fall den ytterst skiftande tidsuppfattning jag drabbats av. Jag skiftar mellan att känna mig stressad - rädd att tiden inte ska räcka till för alla de vidunderligt fiffiga och framåtsträvande planer jag/vi besitter - för att sedan i nästa stund fundera över varför tiden inte bara kan gå och vissa saker ta slut nån jävla gång.

Funderingarna kan pendla mellan allt från varför jag inte bara slutar min transportörkarriär på momangen, varför studielivet inte kommer snabbare och varför det ska ta sån okristlig tid att lära sig struktur, mogenhet (å sånt piss)... till att jag på djupet känner mig rädd för att måsta skiljas från människor jag egentligen vill ha omkring mig, oro inför att jag inte ska hinna arrangera saker och ting i tid, fixa med papper, uppleva sommar, frihet, mat, dryck osv.

Givetvis är allting troligtvis bara ett sätt på vilket jag gör allt för att inte tillåta mig själv att stanna upp och vara nöjd med saker och ting. Vi har det så otroligt bra att helt plötsligt så är ingenting ok, eller vi kan iaf inte tillåta oss att se vårt problemfria leverne, bra jobb gänget! Go i-lands paradox! Om man sen stannar upp och tittar objektivt på att jag sitter här och skriver som om jag blivit en analyserande psykoterapeut med brinnande åsikter kring rikedomsfördelningen och välfärdsförskjutningen här i världen, kan man dra slutsatsen att jag antingen gått för många gånger till min kbt-terapeut eller så borde jag sova mer under veckorna helt enkelt.
"- Who the fuck knows?"
"- Ja, inte då jag käre Chappelle."

I mitt försök att hålla er uppdaterade på vad som rent praktiskt försiggår för tillfället så kommer här en lite update. Jag är åter nyofrälst efter en stressig långhelg i bratwurstens förlovade land för några veckor sedan. Upp till den här punkten i mitt liv innebär giftemål främst två saker för mig:

1. Ett utomordentligt pråligt spektakel där "släkt" och "vänner" alla samlas och representerar hela vår världs ytlighet och falskhet på en och samma gång.
2. En handling som utförs i hängivelse till det nya och spännande, påeldad av naivitet och i de värsta av fall även religion. (se även Uturns trevliga kommentar till föregående inlägg. förf. anm.)

Efter hemkomst har arbetet rullat på som tidigare, nu med en markant skillnad dock: jag har sagt upp mig. Seger! Känner att jag kanske förefaller som ganska nedstämd/pessimistisk/bitter och vill genast demetera detta. Tvärtom så är jag fortfarande oerhört nöjd med min tillvaro, men vissa saker behöver bara luftas för att det ska bli lättare att få ny och bättre förståelse för dem. Nåja, nog yrat. Förra helgen besöktes Täfteåfestivalen som hastigast, såg bara två band, men vill här passa på att lyfta fram det första; "Movits!" Vissa av er kanske känner till pitesonen Jocke "One-take" Nilsson som på ett alldeles förträffligt sätt sätter sväng i ens ben med sin saxofon. Vill du röra på baken så går det absolut bra till deras toner.

Appropå festival så står det även på schemat för de kommande två helgerna. På fredag är det detta underbara fenomen, Trästocksfestivalen, som till min budgets och snåltarms stora glädje är gratis. Se Spelschemat här. Nästa veckas helg är det väl sedan Pdol som står på de flestas to-do-list, lär bli så även för mig, trots att jag inte alls är imponerad av repertoaren för året. Men kanske är det ovesäntligt? Vad som för mig förefaller ytterst ovesäntligt-o är dock att de underbara gossarna i Johnny Rocket and the Broncos inte syns på nån scen över huvud taget längre, grymt tråkigt.

Innan dessa festivaler och därimellan, ska jag göra mitt yttersta för att inte låta mig luras av mig själv, utan passa på att njuta av trevligt umgänge, Räbb-visit och en hel veckas ledighet. Yeey livet, å de!

Med hopp om att inte göra Länsman OnneP besviken igen,
Bn


ps. Tänkte även lägga upp lite bilder här för en gångs skull, då de ofta säger mer än tusen ordbajs, men måste avvakta med detta eftersom käre herr Yvling lagt rabarber på min sladd. Återkommer när han fått lära sig veta hut.

Semestrering och insomnia

Jag erkänner och beklagar åter den tveksamma frekvensen på våra uppdateringar, men jag tror att jag lyckats identifiera ett av det tyngst överhängande problemen i vårt författarskap: Undermålig gemensam umgängestid mig och thePunk emellan.
Vi går nämligen väldigt mycket om varandra på grund av att båda har ganska skeva arbetstider, dessutom skeva åt var sitt håll. Min dag spänner oftast mellan 03 och 21 medan han är aktiv mellan 09 och 24. Detta resulterar i att vi träffas cirkus 5timmar/dag, inklusive 3timmar då vi sover brevid varandra... "Excuses, excuses" tänker nog många, med Jåe i spetsen, men utan inspirationskälla är det svårt att kreera, ta det eller lämna det.

För min del har den senaste tiden iaf varit fylld av livsnjuteri och härligheter. Har hunnit ha semester som innefattade besök hos Herr Mildh i Lund, gemensam visit hos hans bror i Köpenhamn och sedan en vecka i Fosterlandet och Helsingfors. Går väl att skriva detaljerade A1-sidor med annektoder från resan, men jag ska försöka korta ner det en aning för att inte tråka ut er. Vill börja med att ge creds till Master P som på ett utomordentligt vis agerade semestervärd i Lund och Kph, ett mycket välplanerat och -balanserat program som gav mig utrymme att bara följa med och njuta av allt från kultur till kvalitets-slams! Några favoriter värda att nämna i korthet: Alp-källar-pub i Lund, Pöölse-grillning med hans bröder, Distortion-gatufestival i dagarna tre, sköna cafésessioner, fet bioupplevelse, soul/funk-hak, livejazz mm. Sannerligen en helg i livsnjuteriets tecken! (Btw, för er som var med i Aus. hängde jag även en del med Lucas som var sig lik och fortfarande sjukt trevlig.)

Med Finland kom dock även det finska vemodet, halvtaskigt väder och några mindre språkliga utmaningar...precis vad som behövdes för att komma tillbaka till verkligheten och inte fastna i överoptimistisk lättja alltså. Alltid fostrande för själen att få sitta i Brunnsparken och skåda ut över Sveaborg och dess mörka historia, strosa över salutorget i ösregn och sedan komma hem till mommo och läska sin strupe med lite Gin Lonkero.

Efter hemkomst har jag nu hittat tillbaka till ekorrhjulet, vilket känns medium, men detta till trots så skulle jag nog säga att jag är ytterst tillfreds med min livssituation. Omges alltjämt av stora och små guldkorn i form av både människor och händelser som sätter fortsatt guldkant på tillvaron. Dock lider jag av konstant sömnbrist och kommer därför inte anstränga mig något mer med detta inlägg, utan avslutar helt sonika med några punkter.

• Har för första gången skällt ut en vuxen man (hatar mekaniker)
  
  
• Ger gärna tips om vagskador längs E4:an ner till Övik
  
  
• Vårat kylskåp är trasigt
  
  
• Längtar efter Johan
  
  
• Ser med skräckblandad förtjusning fram emot höstens eskapader
  

I all min hast,
er Ben


ps. Ska till tyskland på Halleluja-bröllop i helgen så ni får gärna be för att min hedniska själ förblir ofrälst.

Brännbollsyra och vitt skräp

Jag vet vad ni tänker. "Andreas och Ben har blivit för stora för oss. De kan inte längre identifiera sig med det enkla folket, utan har helt förslukats av sin popularitet och låtit vanmakten ta överhand." Fel. Vi har förslukats av apati och otillräcklighet. De krav som ställs på oss som professionella bloggskribenter är enorma och otroligt svåra att leva upp till. Vi valde därför att ta en paus och rehabilitera oss från utbrändheten. Vi var tvungna att hitta gnistan igen och det gjorde vi... i brännbollen.

Fredagen den 30e maj 2008 kom vändningen. Vi samlade ihop de mest talangfulla idrottsmän vi kände och bildade det "White Trash"-inspirerade laget Cro Magnon och succén var ett faktum. Om än den idrottsliga insatsen var under all kritik (tre poäng på en hel match vilket förmodligen är något slags jumborekord i Brännbollscupens 34-åriga historia), så höll vårt underhållningsvärde minst sagt världsklass. Låt mig demonstrera med några väl valda bilder.























































Som dessa bilder tydligt visar är vi alla i starkt behov av nya, något mindre kromosomboostade vänner. Ansökan till detta görs via kommenteringsfunktionen.

Nu har ni i alla fall fått veta att våra hjärtan fortfarande frenetiskt pumpar blod genom våra kroppar och att flitens lampa än en gång lyser! Håll ögonen öppna, ty ännu finns hopp!

Dagens kortisar:

- En stark längtan efter att utföra irrationella handlingar gror inom mig. Återkommer med diagnos.

- Where the action is besöks i helgen av mig, Andreas, vilket innebär att alla ni riktiga bloggfans har en skyldighet att ansluta.

- Holland bjöd idag, trots sin geografiska närhet till Tyskland, på en fantastiskt underhållande match.

/A&B (Denna gång faktiskt utan Ben som är i Finland och tar ut arvet i förskott)

Jonas och Peter

I ett tidigare inlägg nämndes att det var releasfest häromhelgen och jag känner att det är på sin plats att lyfta fram detta fantastiska fenomen till den ljusbeslöjade plats det förtjänar.

Det hela började när jag 2006 skulle fylla 20 jordsnurr. Ska sägas att det i ärlighetens namn var en ganska nedstämd period i mitt liv och jag fokuserade större delen av min energi på att trycka ner och tycka synd om mig själv. Att min födelsedag sedan var på antågande gav mig bara fler orsaker att se mig själv som ett förbisett offer... Vet inte om detta var ett betendemönster som uppfattades av min väldigt kära vänner eller om de helt enkelt bara såg någonting hos mig som inte jag gjorde, oavsett så tisslades och tasslades det tydligen bakom ryggen på mig. Jag fick således en middagsinbjudan till Casa del Persson där bröderna tillsammans med Master Mildh och PeterB styrt en ypperlig gastronomisk resa. Därefter begav vi oss till Pete's lght och där mina vänner väntade en överraskning av enorma propotioner! Ett suprise-party! Yeeey! Där fanns allt man kan förvänta sig av ett riktigt partaj; Ballonger, Peters egenhändigt kreerade tårta, en abnormt stor skål lakrits och en gåva som skulle tvinga fram tårar hos den mest hårdnackade av män - en skiva tributerad till mig!

Att bli hedrad på ett sånt vis är få förunnat och den sortens uppmärksamhet är svår att rättfärdiga inför sig själv. Tydligen var så även fallet för min kära familj som vid uppspelning instinktivt kastade ur sig: "Men, vad har du gjort för att förtjäna det här?!"
Detta till trots så var den stunden en av dom större i mitt liv och den musiken har hjälpt mig genom allt från simpel tristess till svåra existensiella komplikationer.


Ovanstående scenario är som sagt en upplevelse få förunnat, men så för några helger sedan tappade mitt realitetsbegrepp fotfästet totalt. Vi höll skiva hos Jåe&Hyvlarn och gästades, som tidigare inlägg berört, av ett gäng riktigt trevliga prickar. När alla sedan sitter fördjupade i diskussioner om världsproblem och livsanekdoter ställer sig PeterB upp och förkunnar att detta inte bara var en vanlig tillställning, om än en ovanligt trevlig sådan, utan att det minsann var en releasfest för den nya Ben-tributerade plattan! Texthäften delades ut och de första ljuva tonerna av "Jonas & Peter - Den Stora Resan" strömmade snart ur högtalarna.
Med rodnande kinder och oregelbunden andning får jag sedan kämpa för att behålla min manlighet och inte börja gråta när dom tar oss igenom detta åtta(!)spåriga mästerverk.

Ta del av det här.

Obs! Se till att studera fodralet noga, det finns många nivåer av konst.

Här hade jag först tänkt att på något riktigt fjantigt fjollträskvis beskriva mina känslor, men bestämde mig ganska snabbt för att slå in på det manliga norrlandsspåret istället och inte låta fler ord banalisera upplevelsen!

Slutar därför helt enkelt med att buga tills min panna tar i golvet inför dessa talangfullaste av talangfulla vänner! Stort tack från djupet av mitt inre.

alltid er,
Bn


p.s. Hyvlarn styrde dessutom ihop ett bildspel till en av låtarna, man får skratta.


Jonas&Peter feat. n0mis - Ett brev från Ben

Prostata och mustasch

I er väntan på det anstående superfräscha inlägget tänkte jag att vi skulle slå ett slag för kampen mot prostatacancer. Detta görs givetvis bäst genom att utveckla Aspergers-syndrom, intressera sig hejdvilt för just mannens prostata (då gärna i kombination med medicinska studier) för att sedan framställa en mirakelkur. Snäppet under detta i kampen är väl antagligen att donera stora summor pengar till just dessa mirakelkur-framställare.

Och alla vi som varken har skeva intressen eller speciellt överflödig budget, kan vi då inget göra? JO, det kan vi minsann! För snäppet under snäppet under kommer nämligen Mustaschkampen! Ett kalasfenomen som möjliggör för gemene man att lyfta fram problemet med prostatacancern och endast med sin närvaro bygga upp en lämplig miljö för brainstorming och diskussion för dess bekämpning.

Jag är på:

är du?


/B


p.s. Kampen pågår mellan den 28April och 30Maj. Mer kampdetaljer finns att hitta på Mustaschkampens hemsida.